45 dagar är inte 45 dagar i Italien
Vi hade förberett oss, och då menar jag verkligen förberett oss. Ni som känner oss nu vet att listor är min grej, den inre tillfredsställelse jag känner när alla punkter på listan är avbockade går inte att beskriva med ord… och det var just en sådan lista som låg överst i kommunmappen vi hade med oss när vi skulle gå och skriva in oss i Ospedaletti kommun häromdagen.
Vi hade koll på vad som skulle med och i vilken ordning. Det fanns inte en chans att vi skulle komma dit och sakna något och som de supersvenskar vi är kom vi självklart tio minuter före utsatt tid.
Vi hade laddat med cappuccino och brioche innan och gick på stadiga men lite pirriga ben mot kommunhuset, välkammade och med finskjortan på…
Där tog det stopp.
Dörren var låst, hela huset låg mörkt och nedsläckt och det fanns inte en människa så långt ögat kunde nå.
Jag blev genast stressad, inte så mycket för att vi inte kom in, utan för att jag skulle dö hellre än att nån ska få för sig att vi är ena riktiga slarvers som kommer för sent till ett viktigt möte.
Vi stod alltså där, tio minuter för tidigt utanför ett låst kommunhus och samtidigt som jag andades i en liten fyrkant var Johan lugn som en filbunke.
Så småningom, en stund efter nio, kom vi in och det kändes som att kliva rakt in i en skolsal från lågstadiet. De orangea kommunala gardinerna, det gigantiska skrivbordet och den lilla välklippta damen bakom den stora datorn med alla sladdar huller om buller.
Kvinnan pratade väldigt bra engelska och det första hon sa var att kollegan vi faktiskt bokat tiden med inte var där men att vi kunde lämna papperna hos henne så skulle de höra av sig.
Ridå!
Det var ungefär här mitt inre kommunbesök rasade samman. Jag hade ju laddat för något helt annat och jag hade föreställt mig att vi skulle få ta i hand vackert, möjligen bli lite välkomnade och lite högtidligt få lämna över våra dokument och kanske att hon till och med skulle någon säga något i stil med : “vad roligt att ni vill bli en del av vår by”
I stället skulle vi alltså bara lämna in en bunt papper och gå hem?
Nej, det kändes inte bra så jag sa därför att vi gärna ville gå igenom dokumenten tillsammans, så att vi visste att allt var rätt.
Det började med vårt äktenskapsbevis, damen tittade på det och knorrade lite eftersom det inte var på italienska.
Vi kommer nog aldrig få ut det från skatteverket på italienska sa Johan försiktigt…
Sedan kom vi till frågan om vår inkomst och vad vi hade på banken. Hon tittade länge på pappren och konstaterade att det såg ut att vara i minsta laget.
Nu började jag bli riktigt stressad.
– Men har jag missförstått? Den summan vi fått av er tidigare.. den stämmer kanske inte eller ?
Hon bekräftade att det var rätt och att vi låg på gränsen…
– Men det du har framför dig är ju per månad, sa jag.
Då skrattade hon högt, viftade med handen i luften och konstaterade:
– Jaha, men då behöver du ju inte ens vara gift!
Där någonstans började stämningen lätta.
Det visade sig att damen var väldigt förtjust i hundar och eftersom Johan är ett socialt unikum blev det ännu trevligare i rummet när han frågade om hundarna på bilderna på väggarna var hennes. Hon berättade att hon skänkte pengar till en organisation som arbetade för hemlösa hundar i södra Italien, hon berättade att hon hade jobbat på kommunen i massa år och att hon snart skulle gå i pension.
Vi kom helt enkelt in på ett annat spår än kommunala dokument och folkbokföring.
Hon trodde absolut att vår ansökan skulle gå bra och om vi inte hörde något inom 45 dagar var det jättebra, förklarade hon.
Men visst kunde väl polisen komma hem och kontrollera att vi faktiskt bor i vårt hus?
Jajamän, en gång, två gånger eller inte alls men det kommer inte bli några problem.
– Jo, men vi ska åka till Sverige i början av december för att fira jul med våra döttrar, sa jag.
Då utbrast hon, med ett stort leende och den där välbekanta handen som vevade bort mina invändningar:
– Det är inte 45 dagar!
– Öh … jo, men det är ju inom ramen för 45 dagar, sa jag.
Hon log med det där vänliga leendet igen;
– Inte i Italien.
Och där satt vi, med våra prydligt sorterade papper, välklädda och fint kammade, återigen med en hel del nya insikter om hur saker och ting fungerar här.
Nu återstår att se om kommunen tycker att vi får bli Ospedalettibor på riktigt, och om polisen hittar oss hemma när de kanske kommer förbi.
Vi har i alla fall märkt brevlådan ordentligt och varskott grannarna att om polisen kommer och frågar efter oss nån dag, så lovar vi att det inte är för att vi gjort nåt dumt!