Vi flyttar utomlands- och letar svenskar att hänga med

Sitter modersmålet ihop med vem man är?

Jag har precis kommit hem från en härlig promenad med min italienska granne. Hon är nybliven mamma och vi pratade om mammaledighet och hur det fungerar här i Italien jämfört med Sverige.

Hon berättade om oron för att börja jobba när bebisen fortfarande är liten och jag försökte plocka fram det jag kom ihåg från Sverige. Det gick väl sådär, det var ju ett tag sedan om man säger så.

Men vi pratade och jämförde, och det slog mig hur mycket jag tycker om just de där samtalen. Att få lära känna någon genom att prata om det helt vanliga livet. Hur man gör med barnen, hur vardagen fungerar och vad jag har tagit för givet ” hemma”.

Jag vill  lära känna människorna här, jag vill förstå hur de tänker, hur de lever och vad som skiljer våra världar åt. Jag vill bli en del av livet här.

Ändå inser jag att många med mig som flyttar utomlands så ofta söker sej till andra svenskar att umgås med.

Jag tänker på de svenska kvinnorna jag intervjuade till mitt reportage i Femina. De som träffas över en kopp kaffe varje lördag i Sanremo. Några har bott här i decennier och har familj här medan andra har inte varit här lika länge men den röda tråden är sannerligen språket.

Flera av dem  har byggt sina liv här, de pratar italienska hemma med sin familj men vittnar ändå om modersmålets betydelse, att personligheten sitter i språket och att kunna kommunicera på svenska har varit särskilt viktigt under svåra tider av livet.

Det är lätt att tänka att behovet av det egna språket handlar mest om den första tiden, när allt är nytt och man fortfarande famlar efter orden. Men det var inte riktigt så jag uppfattade det när jag pratade med kvinnorna. Modersmålet verkar fylla en större funktion än jag insåg.

För det handlar inte bara om att förstå vad någon säger, det handlar om att förstå vad någon egentligen menar. Att kunna läsa mellan raderna, uppfatta humorn och hitta de där små nyanserna som är så självklara på ens eget språk.

Man kan lära sig italienska och leva sitt liv på italienska Men det betyder inte nödvändigtvis att man kan uttrycka alla delar av sig själv på italienska.

För mig blev det en riktig aha-upplevelse då jag inte riktigt känt igen mig själv i vissa lägen sedan vi flyttade.

Jag är en verbal person, jag tycker om att prata, formulera mig, resonera och vara tydlig med vad jag menar. På svenska kan jag vara precis den jag är. Jag kan vara rolig, skarp, ifrågasättande och ibland ganska rakt på sak.

Jag är faktiskt en kul person men det är det ingen här som vet !

Det är som om delar av mig själv försvinner på vägen mellan tanke och ord.

Det är en märklig känsla för jag är ju fortfarande samma person, jag har samma tankar, samma humor och samma åsikter. Men när språket inte räcker till får jag inte riktigt fram allt det där som är jag.

Nån sa till mig att man aldrig kommer ända fram med något annat än sitt modersmål och om det stämmer känns det ju lite trögt minst sagt….Är det kört då lixom?

Hur ska man hantera sig själv i ett helt nytt land när orden blir viktigare än nånsin… när man sörjer, när livet inte blir som man tänkt ?

Hur gör man när man behöver bli förstådd i pauserna, i det man inte säger och när man vill använda alla de där orden som betyder så mycken mer än vad dom faktiskt betyder.

Det kanske är så att, hur länge man än har bott i ett annat land kommer det alltid finns delar av en själv som fortfarande bor kvar i modersmålet.

Jag vägrar finna mig i det, jag ska bli rolig igen!

Missförstå mig rätt, det kommer bli tufft men jag kommer aldrig sluta lära mig mitt nya språk – jag måste hitta ett sätt att vara jag även på italienska.