Den riktiga flytten

hur länge har vi bott i en version av oss själva som vi egentligen vuxit ur?

Den sista vägen fram till huset är väldigt Italiensk , både slingrig och brant och det är alltid förväntan blandat med oro när vi kör över sista kanten …

Hur ska det se ut? Är allt helt? Fungerar vattnet? Är grannarna sura på något vi gjort – eller inte gjort?

Men så när vi låser upp ,  när vi skjuter de gröna jalusierna åt sidan och Medelhavet breder ut sig framför oss är oron som bortblåst och vi ser varken  damm, tokiga grannar eller den missfärgade poolen.

Axlarna släpper taget om öronen, andetagen djupnar och leendet kommer helt av sig självt.

Vi är hemma.

Det är ett år sedan vi packade ihop lägenheten i Karlstad, slängde in nyckeln i brevinkastet och körde söderut.

Det som började som ett år för att prova ett annat liv har blivit något mycket större än vi nånsin kunde föreställa oss.

Det har blivit en förflyttning av hela oss. Inte bara från Sverige till Italien, utan också i hur vi är, hur vi ser på livet och vad vi faktiskt tycker är viktigt.

Vi förstod ju att vi skulle flytta fysiskt men vi har också sakta men säkert förstått hur mycket annat som flyttade med. Känslor, tankar och sådant vi burit på länge.

Det har blivit en stilstudie i att leva här och nu, och jag tror aldrig vi hade förstått hur mycket tid vi skulle få.

Tid att tänka.

Tid att prata.

Tid att vara tillsammans utan att hela tiden vara på väg någonstans.

Vi har upptäckt att vi bott kvar i en version av oss själva som vi egentligen har vuxit ur.

Det var någonstans runt jul vi bestämde oss .

Vi satt innanför de stora glasen på altanen och det var bäckmörkt utanför. Jag minns att jag nästan viskade till Johan:

– Jag tror aldrig jag vill åka hem mer.

– Gud vad bra att du sa det, sa han. För det vill inte jag heller.

Så var det bestämt.

Det är egentligen ganska svindlande när jag tänker på det. För då hade vi fortfarande flera månader kvar av vårt provår. Vi hade inte gjort klart någonting. Vi hade inte sagt upp oss, inte ordnat allt det praktiska och inte riktigt förstått vad det skulle innebära att faktiskt lämna Sverige.

Men ense, det var vi.

Nu har vi precis kommit tillbaka efter en fixarmånad i Sverige. Vi har försökt göra klart, ta reda på allt som behöver tas reda på och såklart träffa barn och vänner så mycket vi bara kunnat.

För att underlätta själva flytten har vi tagit hjälp av ett företag som är experter på vad utlandssvenskar behöver tänka på och göra innan flytten, Vi har fått en checklista att bocka av och listor, det passar mig utmärkt.

I vår familj är det jag som är fyrkanten som sällan eller aldrig genar medan Johan … genar.

Nu är det således bara att börja bocka av allt, en punkt i taget.

Först och främst ska vi gå till kommunhuset och ta i hand vackert och fråga om vi får skriva oss här i byn.

Tanken slog mig häromdagen, va fan gör vi om de säger nej?